2006-01-02

2006-01-02: Än du eller än dig?

Meningen "Kalle är längre än dig" kan få håret att resa sig på hela en språkpolis kropp. Men lysande språkpolisögon slår språkpolisen sin språkpolisnäve i bordet och skriker:
     "Det heter 'längre än du'!"
     Jaha. Det kanske är så. Frågan är väl hur språkpolisen kan vara så säker på sin sak.
     "Jo", säger språkpolisen på sitt självsäkra språkpolissätt. "Det är för att det finns ett outtalat 'är' sist i mening. Det heter 'längre än du är' och därför måste det heta 'längre än du'. Om man sa 'dig' skulle det vara som att säga 'Kalle är längre än dig är' och det är ju helt fel."
     Jo, det är väl ingen som säger emot det där sista. "Längre än dig är" låter väldigt konstigt. Så språkpolisen kanske har rätt då. Och det är ju ofta lugnast om man ger språkpoliserna rätt, eftersom de har väldigt svårt att ge med sig.
     Men det är ändå något som är konstigt här. Vad menas med ett "outtalat 'är' sist i meningen"? Jag menar, antingen finns väl ordet med i meningen eller också inte? Det kan väl inte bara vara med genom sin påverkan på ett annat ord? Det skulle ju vara som att, om en mördare hävdar att han hörde röster som sa åt honom att begå brottet, säga att "jaha, då åtalar vi rösterna istället". Det går ju inte, för rösterna finns inte på riktigt. Nej, i det fallet är rätt lösning att säga åt mördaren att han är galen och be honom följa med de trevliga männen i de vita rockarna till rummet med de mjuka väggarna.
     Ingen skulle heller komma på tanken att det gick att säga "jag ska äta ett frukt" för att det fanns ett outtalat "slags" före ordet "frukt". Nej, det verkar bara vara i fallet "än du" som outtalade ord får vara med och bestämma.
     Var har då språkpolisen fått det här ifrån? Ett enkelt svar är att språkpolisen har lärt sig det i skolan. Det ligger antagligen en hel del sanning i det, även om det inte förklarar var den första språkpolisen fick det ifrån. Språkpolisen var en duktig elev och lyssnade noga på vad läraren sa och nu tycker den vuxna språkpolisen att det är en helig plikt att föra visdomen vidare till människor som kanske lyssnade lite mindre i skolan.
     Om man ska tala skolspråk (eller "grammatik" som vissa kallar det) så kan man säga att "du" är subjektformen och "dig" objektformen. Alla kommer väl ihåg att det är subjektet som gör något och objektet som blir utsatt för det som subjektet gör? I "Kalle kastar bollen" är Kalle subjekt och bollen objekt.
     Valet mellan "du" och "dig" är alltså ett val mellan subjekt och objekt. I sådana val kan det ibland underlätta om man byter ut "du/dig" mot ett annat par som exempelvis "jag/mig" eller "han/honom". Till exempel har vissa svårt att bestämma sig för om det heter "Kalle slår honom" eller "Kalle slår han", men det är väldigt få som skulle säga "Kalle slår jag" istället för "Kalle slår mig" och om de hade koll på sina subjekt och objekt skulle de kunna dra slutsatsen att det heter "Kalle slår honom". Tråkigt nog har de sällan sådan koll.
     Kan vi använda detta för att reda ut mysteriet med det outtalade äret? Om vi testar med "Kalle är längre än honom" så kommer språkpolisen fortfarande rätta oss och hävda att det heter "Kalle är längre än han" med samma argument som tidigare. Samma sak gäller "Kalle är längre än mig" och "Kalle är längre än dem".
     Då byter vi ut denne okände han/honom mot Kalles egen bror och vänder oss till språkpolisen med utsagan "Kalle är längre än sin bror". Detta går språkpolisen med på. Om vi då säger att "Kalle är längre än hans bror är" kan vi riktigt se hur en rysning rör sig upp längs språkpolisens språkpolisryggrad, där ju hans språkpoliskäpphästar finns lagrade. Den meningen är också rätt. Det heter "Kalle är längre än hans bror är" men inte "Kalle är längre än hans bror" (för i så fall skulle det handla om någon annans bror).
     Nu är ju "sin bror" objektformen och om det är rätt att använda objektformen när man talar om Kalles bror borde det väl vara lika rätt att använda den när man talar om dig eller mig? Om språket ska vara konsekvent borde det alltså heta "Kalle är längre än dig". I så fall är det outtalade äret bara fria fantasier som språkpolisen lärde sig av sin lärare, som i sin tur lärde sig det av sin lärare och så vidare ända tillbaka till någon dåre som helt enkelt hittade på det.
     Moderna språkvetare, som inte har lika språkpolisiära fritidsintressen som tidigare generationer kanske hade, går mycket riktigt med på att det kan heta både "längre än dig" och "längre än du". Argumentet för "du" är då inte så mycket ett mytologiskt outtalat "är" som det faktum att generationer av språkbrukare har blivit itutade att det ska heta så och därför säger så. Den moderna språkvetenskapens övergång från vårdande till beskrivande av språket är något som språkpolisen ser med mycket stor besvikelse på, men det är alltså samtidigt den enda anledningen till att språkpolisen inte får den knäpp på den språkpolisiära näsan som kanske vore på sin plats eftersom språkpolisen rent logiskt hade fel.

Nyckelord:

Copyright © 2005-2008 Björn Andersson,