2006-03-04

2006-03-04: Teodicéproblemet

Många har funderat mycket och länge över teodicéproblemet, d.v.s. hur det kan finnas ondska om Gud finns. Det har till och med gått så långt att det hela har blivit uttjatat så till den milda grad att om man tar upp det i ett samtal med en religiös person blir man avfärdad med en "kom inte dragande med det där gamla tramset"-suck. På sin höjd får man höra något svävande om den fria viljan.
     Jag skulle vilja renodla och förenkla resonemanget lite. Redan de gamla grekerna kom fram till att om vi utgår ifrån det okontroversiella konstaterandet att det finns ondska här i världen och antagandet att det finns en gud, så finns det bara två alternativ av vilka ett måste vara sant:
  1. Guden vill ta bort ondskan, men kan inte.
  2. Guden kan ta bort ondskan, men vill inte.
Det finns ett tredje alternativ, nämligen att guden varken kan eller vill ta bort ondskan, men det känns ointressant i sammanhanget, eftersom det innebär att guden varken är mäktig eller god, så vi struntar i det.
     Om det första är sant är guden på intet sätt allsmäktig och knappast värdig att kallas gud.
     Om det andra är sant är guden en ond gud som tycker om ondska. Kanske skulle man kunna kalla den för Djävulen, Satan, Hin Svarte eller något liknande, men namnet spelar mindre roll. Det viktiga är att vi verkligen får hoppas att denna onda gud inte är allsmäktig, eftersom vi då skulle vara väldigt illa ute. Den goda nyheten är att det inte verkar som om han är det. Världen skulle faktiskt kunna vara mycket ondare och det faktum att den inte är det talar mot en allsmäktig ond gud.
     Det man i slutändan kommer fram till, om man antar att det finns en allsmäktig gud, är att den helt enkelt inte bryr sig. Då blir frågan varför vi skulle bry oss om den. Möjligen skulle man kunna försöka fjäska in sig av rädsla för att guden plötsligt skulle vakna ur sin oengagerade slummer och börja vara ond på riktigt. Men ett sådant krypande skulle knappast vara värdigt och det finns inget som säger att guden inte skulle tycka att det var extra roligt att vara ond mot fjäskarna.

Jag tror att det helt enkelt är så att ens världsbild blir väldigt underlig om man försöker införa oändligheter i den. En allsmäktig gud representerar ju ett slags oändlighet och man gör alltså klokast i att inte försöka skapa en fungerande världsbild som innehåller en sådan.
     Allsmäktighet leder extremt lätt till självmotsägelser. För att citera filosofen Homer Simpson: "Could God microwave a burrito so hot that he himself could not eat it?"

Nyckelord:

Copyright © 2005-2008 Björn Andersson,