2005-12-22

2005-12-22: Yttrandefriheten och allemansrätten

När jag var barn fick man vid många tillfällen lära sig hur fint och viktigt det var med allemansrätt och att man var tvungen att respektera den och inte missbruka den, för annars skulle någon kanske komma och ta den ifrån oss. Under friluftsdagar, på bildband och under vanliga lektioner hamrades detta budskap in i oss. Jag antar att det var rädda att vi skulle börja tycka att det var självklart att man fick röra sig fritt i skog och mark, vilket skulle göra att vi tappade respekten. Och det gick in, trots att den där särdeles musikaliske killen, som exakt kunde härma ljudet som meddelade att det var dags att byta bild, såg till att bildbandet alltid hamnade i otakt med det tillhörande ljudbandet. Ingen av oss springer omkring och bryter grenar, drar upp blommor med rötterna, eldar på klipphällar o.s.v.

Ibland önskar jag att de hade bankat i oss samma respekt för yttrandefriheten. Då kanske fler hade respekterat den mer och låtit bli att missbruka den.
     Det senaste fallet som har fått stor uppmärksamhet är Expressens artikel om Persbrandts svåra problem med en eller annan drog, som hade gjort att han hade hamnat på behandlingshem. Texten ackompanjerades av bilder på behandlingshemmet i fråga och uttalanden av olika experter och annat löst folk.
     Trots att man efter många års tidningsläsande hade lärt sig att ta det mesta med en nypa salt och att närmast ta för givet att allt som står i kvällstidningar och annan skvallerpress är påhittat, var det hela mycket trovärdigt och efter allt annat som man hade sett på löpsedlarna om just den här skådespelaren var det inte svårt att tro på. Jag menar, de hade ju till och med bild på behandlingshemmet! Och varför skulle någon få för sig att hitta på något sådant?
     Sedan visade det sig att allt var lögn och förbannad dikt. De s.k. journalisterna hade helt enkelt fantiserat ihop en saga i hopp om att den skulle bidra till att sälja lösnummer. Man borde i och för sig inte vara förvånad. Det är ju så de brukar göra. Men just här var det så uppenbart frågan om fria fantasier presenterade på ett sätt som borde ge varje riktig journalist klökningar. Det var till och med så stötande att utgivaren kände sig tvungen att be om ursäkt, vilket man inte brukar göra. Han var visserligen inte helt ärlig, utan påstod något om att deras rutiner hade brustit i just det här fallet o.s.v. Fast om man antar att de har rutiner för att se till att de lögner de skriver inte är åtalbara, så kan man väl kanske säga att de har brustit.
     Om jag vore diktator i någon bananrepublik skulle jag beställa hem och översätta de artiklar som Expressen har publicerat i ämnet. Sedan skulle jag ta med dem till de kritiska journalister som jag hade fängslat och torterat - det är nämligen så riktig brist på yttrandefrihet yttrar sig - och visa dem vad det var de kämpade för.
     "Det är så här de som har yttrandefrihet använder sig av den!" skulle jag säga. "Är detta värt att dö för?"
     Om inte tortyren redan hade knäckt dem är jag säker på att detta skulle göra det. De skulle falla i gråt när de såg vad det var de hade kämpat och offrat sig för Och jag skulle skratta mitt mest diaboliska diktatorskratt.

Nej, det skulle jag ju förstås inte göra. Jag försöker alltid ställa mig på rätt sida, den goda sidan, om jag lyckas identifiera en sådan. Därför ställer jag mig nu på den sida som vill försvara yttrandefriheten från sådana som vill spotta på den och driva med den. Och jag önskar Mikael Persbrandt lycka till med sin stämning mot dessa personer.

Nyckelord:

Copyright © 2005-2008 Björn Andersson,