2007-04-05

2007-04-05: Recension av Jan Guillous Hamilton-böcker

Jag har läst Jan Guillous romanserie om Carl Hamilton.
     Först av allt måste man erkänna att Jan Guillou är ett geni. Oavsett om man håller med om hans åsikter eller ej kan man inte undgå att bli imponerad över hur effektivt han lyckas framföra dem till stora delar av svenska folket (och möjligen även människor i andra länder). Inom ramen för en serie bästsäljande romaner om spioner, våld och spänning, trycker han in reflektioner över aktuella fenomen och åsikter om världspolitik. På så sätt uppnår han en spridning som andra åsiktsmaskiner bara kan drömma om, om ens det.
     Och efter det inledande erkännandet är det dags för en liten detalj som jag retar mig på. Det finns vissa uttryck som förekommer så ofta att det nästan är störande. Ett exempel, som antagligen medvetet används gång på gång är "Ett erbjudande som han inte kunde tacka nej till." Det är givetvis en referens till Gudfadern-filmerna och jag tror, som sagt, att det är medvetet upprepat.
     Två exempel på uttryck som jag inte tror är upprepade med mening, utan istället för att de är uttryck som Jan Guillou använder själv (eller i alla fall använde själv under den tid då böckerna skrevs) är "Ungefär så" och "Det är hela saken". Men det kan ju också vara så att det inte var meningen att man skulle ta del av hela serien under en så kort tid som två månader. Om man läser dem lite mer utspritt kanske man inte lägger märke till sådant här.
     Uttrycken "Rätt att döda" och "Ordern är uppfattad och skall utföras" upprepas också ganska ofta, men jag vill inte kalla det för störande upprepningar, eftersom det är ett medvetet grepp som bidrar till att berätta historien.
     En sak som Jan Guillou gör bra är att antyda vilket språk som talas m.h.a. ordval och uttryck. När det är engelska kan det vara osvenska uttryck som "morsaknullande" och "gudsförbannade", men det finns också mer subtila ordval som indikerar om det talas engelska, ryska eller arabiska.
     Det finns en tendens till att alla talar på samma sätt, nämligen som Jan Guillou. Förutom stående uttryck, som de ovan, har de flesta av romanfigurerna en resonerande, analyserande stil som tyder på en ovanlig logisk förmåga. Och så avslutar de sina analyser med antingen "ungefär så" eller "det är hela saken". Det finns också ett visst dialogmönster som upprepas ett antal gånger. En person förklarar något för en annan och avslutar med frågan "Förstår du?" Den andre svarar då "Nej." Efter att den förste har förklarat lite till frågar han igen "Förstår du nu?" Även nu blir svaret "Nej." Då förklarar den förste ytterligare och frågar "Förstår du nu?" Tidigast nu svarar den andre "Ja." Det kan vara så att det här är ett sätt att förklara något för läsaren så att man är säker på att alla har förstått utan att reta upp dem som förstod redan vid den första förklaringen. Om man gör så här är det ju romanfiguren som inte förstår och behöver ytterligare förklaringar och ingen behöver känna att författaren underskattar sina läsare. Det var hur som helst något som jag noterade som en återkommande scen.
     Ibland upprepas beskrivningar ganska nära inpå. Det är något som jag reagerar på. "Hörde jag inte det här alldeles nyss?" tänker jag. Men jag är inte säker på att det är dåligt. Kanske är det bra att påminna läsaren om viktiga detaljer. Det är ju inte alla som läser koncentrerat hela tiden och risken är att man missar saker.
     Många talar om att böckerna är vapenfixerade. Jag håller inte alls med. Om de är fixerade vid något så är det mat och vin, vilket jag kan reta mig på, eftersom jag själv är helt ointresserad av dessa ämnen. Åtminstone vin. Att säga att böckerna är vapenfixerade är som att säga att Max Lundgren är fixerad vid fotbollsskor. Visst, Åshöjdenspelarna har fotbollsskor på sig ganska ofta, men vad fan skulle de annars spela fotboll i? Högklackat? Det skulle se ut det! Jag antar att det är det vapenfixeringsfetishisterna skulle vilja se. Bagarn i högklackat! Tillåt mig skratta. Det säger verkligen mer om er än om Jan Guillou.

Egentligen har jag inte läst romanserien, utan lyssnat på Tomas Bolmes inläsning av den. (I alla fall av elva av böckerna, nämligen "Coq Rouge" (1986), "Den demokratiske terroristen" (1987), "I nationens intresse" (1988), "Fiendens fiende" (1989), "Den hedervärde mördaren" (1990), "Vendetta" (1991), "Ingen mans land" (1992), "Den enda segern" (1993), "I hennes majestäts tjänst" (1994), "En medborgare höjd över varje misstanke" (1995), "Madame Terror" (2006).) Det är en mycket bra inläsning. Det enda jag retar mig lite på är dialekterna och då mest den östergötska, som inte är speciellt bra, men som dock tar sig lite i de senare böckerna. Man frågar sig för övrigt nästan om Tomas Bolme hinner med så mycket annat än att läsa in böcker. Dessutom har Piratförlaget fått den goda idén att skicka med en MP3-skiva tillsammans med de vanliga CD-skivorna. På så sätt slipper man rippa allt själv. Tack för det!
     Den tolfte boken i serien, "Hamlon" (1995), som gavs ut efter den ursprungliga dekalogen efter påtryckningar från Skandinaviska Kriminalsällskapet, finns, så vitt jag vet, inte utgiven på CD. I det fallet har jag avnjutit Bibliotekstjänsts talbok från 1996, som jag har tillskansat mig på omvägar. Den är inläst av Dodo Parikas, som kanske inte är lika känd som Tomas Bolme, men som gör ett gott jobb i det här fallet. Hans röst påminner lite om Jan Guillous. Mest tänker jag på sj-ljuden, men även e-ljuden och r:en bidrar. Några exempel där det är extra tydligt är "chock", "chef" och "attrahera journalistjävlarna". Jag tror också att de har det tydliga uttalet gemensamt. Hur som helst skänker röstlikheten en autenticitet speciellt till det stycke av boken där Jan Guillou talar direkt till läsaren. Det är nästan, men inte riktigt, som att höra Jan Guillous inläsning av sin fantastiska roman "Ondskan".
     Som efterord till de tio första böckerna finns ett spår där Jan Guillou säger några ord om boken och vilka tankar som låg bakom och så vidare. Det är trevligt. Det finns också ett lite längre förord, där han talar om hela serien. Han nämner bland annat att Sjöwall & Wahlöös böcker var en viktig inspiration till Hamilton-böckerna. Därför är det de böckerna som står härnäst på min spellista.

Nyckelord:

Copyright © 2005-2008 Björn Andersson,